Bakom de solblekta gardinerna ser vi ljuset. Bakom den flagnande färgen ser vi generationerna. Under de smutsiga mattorna hittar vi år av spring. Vi kan höra rösterna i väggarna, se glädjen i rummen och känna det hårda arbetet som har utförst under många år. När vi stannar upp och känner efter så känns det i själen. Minnena finns i ställena, det glada, det ledsna, det arga, det som skapat atmosfären runt det nu öde huset.
Gräset växer högt där det förr slogs med lié,. Träden närmar sig husen där de förr blev till ved. Naturen tar tillbaka det som har tagits. Sakta, sakta men obönhörligt närmar det sig. Det som naturen väntar på, att cirklen ska slutas och det är tillbaka i jorden.

Dessa husen är underbart vacka i sitt förfall. Man kan se så mycket och känna så mycket när man är där. Att hitta ett öde hus och fundera på hur det var där, vilka bodde där och varför försvann de?
Många gånger kanske man inte får svar, men det gör inte så mycket. Bara känslan att ha varit där är skön. Är det någon som känner så när något som jag lämnar, kanske blir öde?

RIvet

Tillbaka till start