Bakom de solblekta gardinerna ser vi ljuset. Bakom den flagnande färgen ser vi generationerna. Under de smutsiga mattorna hittar vi år av spring. Vi kan höra rösterna i väggarna, se glädjen i rummen och känna det hårda arbetet som har utförst under många år. När vi stannar upp och känner efter så känns det i själen. Minnena finns i ställena, det glada, det ledsna, det arga, det som skapat atmosfären runt det nu öde huset. 
Gräset växer högt där det förr slogs med lié,. Träden närmar sig husen där de förr blev till ved. Naturen tar tillbaka det som har tagits. Sakta, sakta men obönhörligt närmar det sig. Det som naturen väntar på, att cirklen ska slutas och det är tillbaka i jorden.

Dessa husen är underbart vacka i sitt förfall. Man kan se så mycket och känna så mycket när man är där. Att hitta ett öde hus och fundera på hur det var där, vilka bodde där och varför försvann de?
Många gånger kanske man inte får svar, men det gör inte så mycket. Bara känslan att ha varit där är skön. Är det någon som känner så när något som jag lämnar, kanske blir öde?

Avdelning halt!, vänster om!, lediga!. 
Nu är vi framme vid den militära platsen. Se er omkring och känn lukten från alla de tusentals män som har passerat denna plats. Det ekar av testosteron och svettiga fötter. De gröna kläderna och de mörka kängorna. Det har byggts i årtionde och vaktats i minst lika lång tid. Vårt fosterland har beskyddats av många generationer. De har vistats i stora byggnader, hårda byggnader och ibland kalla, fuktiga byggnader. De har svettats och frusit, varit äckligt mätta och hungriga som vargar. De har sovit när de har kunnat och fått vara vakna på nätterna. De flesta har varit män, men många har även varit kvinnor. Nu ser vår värld och samhälle annorlunda ut och dessa byggnader har i många fall lämnats. En del är bara i vila inför något som förhoppningsvis aldrig kommer. En del har plomberats så att ingen någonsin ska se denna lokal igen. Det kan vara säkerhet eller ekonomi. Det kan vara rätt eller fel. Vad det än är så är det livets gång, det föränderliga och det oundvikliga. De är inte lika stora och många längre. De är inte lika hårda längre, men de är kallare och fuktigare.
Uppställning! Givakt! Höger om, marsch!

Vaknar när det är mörkt. Det är segt att ta sig upp och sätta på kaffet. Medan kaffet rinner ner så plockar jag fram min matlåda som är iordningställd sedan kvällen innan. Idag blir det riktigt mat, men lika ofta blir det några smörgåsar som hamnar i matlådan. När jag är färdig så går jag ner och sätter mig på cykeln och börjar trampa mig mot fabriken. Svänger av mot den sista rakan, som så många gånger innan. Det är fortfarande mörkt och det strilar ett stilla regn från skyn. När jag kommer fram till omklädningsrummet så möter samma ansikten som dagen innan, och dagen innan dess, och dagen innan dess. Dessa ansikten som har så mycket i sig, så mycket att berätta. Just nu så berättar de inte så mycket då de är lika trötta som jag är. På med blåstället och tar ett nytt paket med hörselskydd i fickan. Ute på golvet är det snart full fart. Röken drar sig mot utsuget, hammarslagen dånar i bakgrunden och det hörs att det är febril verksamhet. Dagen går mot sitt slut och matlådan är tom, som vanligt förlorade jag i kortspelet mot de vanliga motståndarna. Snart är jag hemma igen och snart är jag tillbaka på golvet och dofterna.

Industrier har byggt en stor del av vårt land och gett oss så mycket. Både bra och dåligt. Tiderna går upp och de går ner. Marknaden styr och det byggs som aldrig förr, sedan styr marknaden åt ett annat håll. Intressena ändras och vinden mojnar. Det är då industrierna läggs ner och många livsöden försvinner ut i det tomma intet. Kvar står byggnaderna och andas av de gamla lukterna av rök, damm och gamla ostmackor. Man kan se spåren av alla dessa människors slit, dessa spår som är så värdefulla och viktiga.

Överallt finns det saker som sticker ut. Saker som inte hittar hem eller har en plats att kalla hem. Dessa saker kan vara av det materiella slaget eller av det mänskliga slaget. De av det materiella slaget kan vara en bakmaskin som inte används längre eller en mobil som inte platsar på tonåringarnas lista. För mig är dessa saker som sticker ut, det som gör livet så intressant och glädjefyllt. Livet hade varit grått och trist utan människor och saker som går utanför det som vi andra kallar normalt. Att bygga ett högt hus som är vridet eller någon som klär sig i stjärnklädda klänningar och sjunger om fiskarna i havet. Ta vara på dessa saker, skratta med och inte åt. Se sakerna som inte platsar som en del i helheten, en del som bygger på den andra delarna. Utan alla delar så rasar allt.

Platser som inte platsar gör det komplett, till en helhet.

Ett gammalt talesätt säger att en bild säger mer än tusen ord. Då borde ett bildspel kunna berätta en hel livshistoria. För mig är bildspelen ett sätt att försöka förmedla en känsla som finns eller fanns hos mig när jag besökte stället. Musiken ska göra upplevelsen av bilderna djupare och få en till att gå in i bilderna. När musiken och bilderna passar ihop så händer det något inom en. Det börjar som ett lite pirr och sedan växer det till en känsla. En varm, mysig eller skrämmande känsla. Bilderna börjar prata sitt eget språk och hjölper dig att förstå..